Ja,nu har det varit ganska dött här igen på bloggen.

Sanningen är den att den senaste månaden har jag inte alls mått bra och då blir allt annat lidande. 
Att börja skolan och få in nya vardagsrutiner är härligt men starten har varit otroligt kämpig. Jag har insett att varje ny start är för mig en plåga. Det blev helt enkelt för övermäktigt att börja i en ny klass och försöka hitta sin roll i en ny grupp. 

Mycket hinner hända på tio veckor. Det verkar som om alla har förändrats på ett eller annat sätt. Tyvärr har några förändrats allt för mycket för att jag ska kunna fortsätta umgås med dem och jag har vet att det bästa för mig är att omge mig med de som jag känner en samhörighet med och att jag trivs i deras sällskap. 

Och jag tror inte att jag är ensam om denna tuffa start. Några av mina närmsta har inte heller mått så super.
Men mitt i all denna kaos där jag slets mellan att stanna kvar på omvårdnad eller börja plugga hemma på distansgymnasiet så kände jag ändå en sådan stor tacksamhet. Tacksamhet över att jag har min familj och tre otroligt nära vänner som var villiga att bära mina bördor. Och jag bar deras bördor. Sådan otroligt stor tacksamhet över att jag har funnit tron och Gud. Vad vore jag utan Honom? 

Att leva med Gud är att ständigt ha en vän bredvid sig. Någon som alltid lyssnar. Någon som alltid förlåter. Någon som älskar dig oavsett vad som händer. 


"Det som inte dödar dig stärker dig" Och lite så är det. Jag ser alla dessa perioder som en läroperiod. Ska jag jobba med människor varje dag som är i nöd måste jag ha en förståelse och kunna bemöta dem. Jag kommer träffa på så många olika människor med lika många olika livsöden. 

Jag lever för mina drömmar om USA och en sjuksköterskeutbildning. 
Jag lever för min familj och mina vänner.
Jag lever för Gud.  

Idag är inte en bra dag. Gråten sitter som en klump i halsen. Men kommer inte ut.

Jag antar att alla dagar kan inte vara bra även om jag önskade det. Men antagligen behöver jag dagar som denna för att orka fortsätta. Fortsätta framåt. Men det gör ont att stanna. Som att gå mot strömmen i slowmotion och man bara står och stampar. Det svider och bultar i hjärtat och det är något som vill ut. Men hur ska det kunna komma ut när man inte vet vad det är?


Alla dagar kan inte vara bra och idag är en sådan. Det är då jag behöver er som mest...

Såhär nyss hemkommen från Rättvik är det väldigt många tankar och funderingar som rusar runt i hjärnan. En känsla i kroppen av hopplöshet samtidigt som jag känner en stor glädje.
Det har varit en bra vecka på Stiftsgården. Säger jag något annat så ljuger jag. Men det är också mycket som har hänt, både fysiskt och psykiskt. Att vara dygnet runt i en miljö som är så Gudsfylld och helig är en gåva och något som inte går omärkt förbi. Att få små Gudsdoser hela tiden utan att man egentligen tänker på det och att gå till kapellet tre gånger om dagen skulle kunna bli en chock. Men det blir det inte. Man skapar sig en vardag där väldigt fort, alldeles för fort. Efter två dagar är allt så naturligt och man bär på en känsla att man har varit där hela sitt liv och att det är ens tillvaro. Men min tillvaro ser inte ut så. Jag vaknar inte upp på morgonen med utsikt över siljan och får starta dagen med ett besök i kapellet. Jag sjunger inte bordsbön. Jag undervisar inte ungdomar i en lektionssal där man ser Siljan och berg när man tittar ut genom fönstren. Jag avslutar inte mina kvällar i kapellet med kvällsandakt och kvällsfika i en stor gemenskap.

Under en del av lägret kände jag hemlängtan. Inte lika stark som förra året, men ändå en hemlängtan. Under de förhållanden man lever där blir det lätt att man utvecklar andra sidor hos sig själv. Det är tufft att leva med en bunt människor dygnet runt. Den enda plats man är ensam på är på toaletten. För mig som har ett ganska stort ensambehov är detta en upplevelse i sig. Men jag fixade det. 
Sen kom fredagen och vi var på väg hem. Men jag hade ingen känsla av välbehag längre. Jag ville inte åka hem. Samtidigt som jag egentligen ville. Det kom så fort och det var som om varken kroppp eller hjärna hann med. Plötsligt stod vi i en kramring med Stora Skevi och sa hej då till de ledare och konfimander vi sett under veckan. De ledare som vi planerade morgonbus med och de konfimander som vi sprang in och väckte kl sex en morgon och tvingade ut dem på morgongympa på fotbollsplanen. 
Det är nog få av dem vi kommer att se igen...

Att sedan komma hem till ett hus och en tillvaro som inte ändrats är en otroligt konstig känsla. Som min syster sa; Det är konstigt att komma hem och se att inget har ändrats när man har ändrats så mycket själv. Och det beskriver min känsla exakt.
Samtidigt var det skönt att komma hem, få sova i sin egen säng, prata om vissa saker med mamma, tillåta sig själv att vila och att ta det lugnt. 

Men det svåra ligger i att jag är sprängfylld med tankar och intryck och jag kan inte berätta det för mamma. Eller visst kan jag berätta det för henne, men hon förstår inte till hundra procent. Det är få människor som skulle förstå.


Att vara påfylld till tusen samtidigt som man känner en stor tomhet är svårt att brottas med. Att vilja skratta av glädje samtidigt som jag vill gråta floder. Jag vill ha en fot i Siljan där mina salta tårar kan falla samtidigt som jag vill sitta vid matbordet hemma och skratta. 

Vissa ögonblick är just ögonblick. De kommer aldrig igen. Jag kommer aldrig sitta på loftgången på Röda lägergården invirade i ett täcke klockan två på natten igen och prata om allt möjligt under en himmel som bara kan vara Guds verk. Jag kommer aldrig igen busa med ungdomarna och tvinga ut dem på morgongympa. Jag kommer aldrig igen vakna i ren hysterik och vråla av rädsla när våra konfakillar busade med oss. Jag kommer inte sitta igen på en bänk vid Siljan och gråta för att livet är svårt samtidigt som det är underbart. Jag kommer aldrig igen ta en promenad mitt i natten på kyrkogården i Rättvik med Louise.
Vissa stunder är ögonblicksbilder. Men i hjärtat är de inlindade i finaste siden som skydd för att aldrig glömma dem. Att kunna plocka fram dem senare i livet, titta på dem, minnas, och se att det var en lycklig tid. Men också ett avslutat kapitel. För det är det. Det tar bara lite tid att förstå. 

    
     
   
    

Har tänkt på detta en tid nu och känner att jag måste försöka printa ner det på ett bra sätt.

Min blogg är som ett forum för mig där jag får göra det jag älskar;sätta ord på känslor och skriva ned det. Jag har total frihet att skriva om allt som händer i mitt liv. Och ni har chansen att läsa om det.
En annan viktig sak är att jag kan se tillbaka i arkivet och minnas. Se vad jag gjorde vid den här tidpunkten för ett år sedan och hur jag kände inför livet då. Det är också en chans för mig att se hur jag har utvecklats under åren och på vilka plan i livet jag behöver utvecklas. Och ju mer jag skriver desto bättre blir jag på att sätta ord på känslor vilket jag tror att jag kommer att ha användning för senare i livet.

För att jag ska få ut något av min blogg måste jag vara brutalt ärlig mot mig själv. Självklart är jag mycket noga i urvalet om vad jag skriver om men jag vill minnas och för att göra det måste alla bitar i mitt liv finnas med. För att pusslet ska kunna byggas ihop och bli helt måste varenda bit finnas med.
Och det innefattar även det som är skit,rent ut.

Jag lever det liv jag lever och jag stöter på motgångar. Jag blir sårad och sviken. Så ser livet ut. För alla.

Och för att jag ska minnas allt behöver även detta finnas med.

Jag har aldrig för avsikt att såra någon. Jag hänger aldrig ut någon eller publicerar ett namn bara för att jag är förbannad. Även när jag är på botten så tänker jag mycket noga igenom vad jag skriver. För det sista jag vill är att såra någon.

Men självklart skriver jag om dessa händelser också,dock på ett annat sätt. Jag försöker att beskriva mina känslor snarare än att skriva om själva händelseförloppet.



Så ja,hur säger man på ett fint sätt att någon inte ska ta åt sig?
Svaret är att det går inte. Jag kan inte styra över hur andra människor tolkar mina texter eller känner inför dem. Men saken är den att jag ahar aldrig för avsikt att såra någon eller skada någon. Och det hoppas jag verkligen att ni litar på.
För jag vill att ni ska läsa min blogg och jag vill att ni ska njuta av det. Inte känna en stor klump i magen. 



Och är det något som är oklart eller något ni undrar över i mina texter så är jag aldrig längre än en kommentar bort:)

 

Visst är det svårt ibland att sätta ord på känslor?

Just nu vet jag inte vad jag känner. Jag vet inte om jag är lycklig eller om jag bara vill bryta ihop.

Har varit så otroligt lycklig den senaste veckan. En oändlig lycka och det känns som om ingen ska kunna spricka hål på min bubbla. Ingen ska få förstöra min lycka.

Men inatt vet jag inte vad som hände. Hela kroppen var som en betongklump och jag ville gråta men det gick inte samtidigt som det kändes som om jag verkligen blommat upp och efter 17 år vet jag verkligen vem jag är.

Kanske är det här det som kallas självinsikt och att få en helhetssyn på livet. Att vid 17 års ålder veta precis hur man fungerar i alla olika situationer och vad man vill åsdakomma i livet är stort. Enormt stort. En otrolig gåva från Gud.

Äntligen vet jag vem jag är. Jag vet att de människor tycker om mig för den jag är och inte för något jag försöker vara. Jag duger som jag är och jag behöver inte tvivla på vilka som finns där. Jag vet så väl vilka jag kan lita på och vilka jag inte vill anförtro mig åt. Även om jag har förlorat någon så är det inget att sörja för jag har så många andra. Så många fina människor. 



Idag är första gången på 11 år som jag inte har söndagsångest. Jag längtar till morgondagen när jag får sitta i mitt klassrum och heja på alla som kommer på morgon. Sitta mellan två av de finaste personer jag har träffat. Prata om allt mellan himmel och jord på lunchen och ibland skratta hysteriskt åt något som egentligen inte är roligt. Men att också kunna prata om svåra saker. Saker som har omvänt ens liv och skakat om rejält. Att ta lärdom från andras liv. Att inse hur bra man har det men också vad man vill uppnå. Att få växa och låta utvecklas.

Jag hade aldrig trott att jag skulle möta människor som jag kan berätta allt för. Man behöver inte spela en roll för att passa in. I OP1C är alla accepterade,homosexuell som kristen. Vi är den perfekt mixen av människor och jag kan inte utrycka med ord hur tacksam jag är. Bara Gud vet. Bara Gud... 


Bildkälla

Att älska någon är verkligen inte en dans på rosor. Det handlar om att ge och att ta. Släppa på sin stolthet,våga ge sig och att våga vara sårbar.

Tyvärr får man ibland lära sig detta den hårda vägen...

Detta inlägg skulle ha publicerats för ca fyra dagar sedan men det blev lite strul. men nu får ni chansen att läsa det:)


Lite mörbultad är jag efter gårdagen i Hemlingby. Stel i kroppen,men framför allt i psyket.

Dagen började fint med bra väder och en genomgång inför orienteringen. Tror alla blev smått chockade och väldigt nervösa när vi fick beskedet om att vi skulle orientera själv. Sagt och gjort,vi blev ivägskickade i etapper mot olika kontroller och det gick faktiskt riktigt bra. Alla kom tillbaka;) helskinnade. jag kom tillbaka som fjärde person och jag och frida fick vår packning (ganska tungt kan jag meddela) och gav oss ut på nästa bana med uppdraget att hitta alla kontroller. Vi pratade så mycket att vi fick gå tillbaka en bit för vi glömde bort att kolla efter kontrollen. Ja,så kan det gå om man kacklar som höns. Till slut kom vi fram till grillplatsen där hela klassen samlades och åt hamburgare och kokade vatten på spritkök. 
När vi var klara fick jag och Frida frågan om vi vill försöka oss på MVG-banan,och efter en stund av betänkligheter bestämde vi oss att testa. Vi gick tillbaka till sårcentralen med packningen och sedan gav vi oss ut i spåren. 
När vi kommer och går efter en skogsväg skriker plötsligt Frida till,jag kollar snabbt till vänster. Där ser jag en svart orm. Vi springer åt varsitt håll och jag bara skriker. Tillslut stannar och lugnar ned mig och börjar ropa på Frida. Jag är ganska omtumlad men vi vill bara därifrån så vi fortsätter ut från skogen till elljusspåret mot nästa kontroll. Vi var ganska chockad men vi hade läget under kontroll. Trodde vi...

När vi bara hade gått i någon minut hör jag något som rasslar till och en meter från mig ringlar sig en orm och fräser.

De som känner mig vet att jag har ormfobi. En extrem ormfobi. Jag kan inte se en orm i en tidning och när jag visste att jag var i samma rum som en uppstoppad orm på biologin bröt jag ihop och började gråta. 

Under mina snart 17 åriga liv har jag bara sett en levande orm, och det var förra sommaren. Jag flydde även då men av någon anledningen blev jag inte så rädd. Jag ville inte gå i närheten av platsen men jag var inte så rädd efteråt.

Men den här gången blev jag jätterädd och jag mår otroligt dåligt. Hade vi inte sett den andra hade jag nog varit okej men nu mår jag inte alls bra. Filmen spelas upp i huvudet och jag vågar knappt ha fötterna på golvet,är rädd att gå på toa för jag inbillar mig att de finns i toan och jag kommer inte i från tankarna.


För någon som inte har någon fobi låter säkert detta bara skrattretande. Men för mig med ormfobi är detta bland det värsta som kunde hända. 
Jag sitter här med tårar i ögonen när jag tänker på hela händelsen. När vi springer i vild förtvivlan. Hur jag plötsligt säger till Frida att det är lugnt nu. Hur vi stannar och min chock kommer. Hur jag stod där mitt i Hemlingbyspåret och grät och grät och grät. Hur vi var tvungna att gå hela spåret tillbaka. Hur vi var tvungna att avbryta chansen till MVG i oritering. Hur jag kände mig som tre år och ville att trygga pappa skulle komma och rädda mig.

Att se två levande ormar på fem minuter är mer än jag kunde ta och jag är fortfarande i chock. Har kännt mig avtrubbad hela dagen och är ständigt rädd, helt onödigt för jag är i mitt hus i säkerhet med trygga mamma och pappa. Men ändå..   
 

Nej,jag har inte försvunnit för alltid. Gick bara i blogg-ide ett tag men nu är jag back to basic.

En stor anledning kan vara att jag hamnar i någon slags skriv/bloggkoma. Jag har tusen ideer i huvudet men när man ska pränta ner det finner jag inte rätt ord och allt blir bara en enda röra. Jag vill så otroligt mycket men något stoppar mig...

...och det som stoppar mig är mig själv. Jag sätter käppar i hjulet för mig själv. Jag är den som påverkar det hela,ingen annan...

...och det beror på  min osäkerhet inför mig själv...



När jag gick i åttan,på hösten om jag inte minns fel,mådde jag fruktansvärt dåligt. Jag uppskattade inte det fina i livet och vissa mornar kom jag helt enkelt inte upp ur sängen. Kroppen var som en klump av betong och bara tanken på att gå upp,äta frukost,klä på mig och åka till skolan fick mig att hyperventilera. Hjärnan sa ifrån och kroppen bara lydde.

Allt detta resulterade i att jag hamnade efter i skolan och hade ganska hög frånvaro. Det blev otroligt tungt att komma till skolan och försöka ta igen allt samtidigt som det kom nya läxor blev outhärdligt.

Min räddning i detta blev att tre av mina dåvarande närmaste vänner gick till skolans skolsköterska och berättade om deras oro för mig. Jag fick ett samtal från henne och vi bestämde att jag skulle börja komma till henne och prata och även gå till skolans kurator. 
Jag gick regelbundet hos henne och jag försökte även gå hos kuratorn men vi klickade inte riktigt. Skolsköterskan föreslog att vi skulle ansöka hos rektorn att jag skulle få gå halvdagar de dagar jag inte riktigt orkade hela dagen. Vi fick ett godkännande och jag fick alltså gå halva dagar.
Det slutade ändå med att under en period på, i runda slängar, 12 veckor så gick jag hem tidigare en eller två gånger. 

Och nu menar jag verkligen inte att ni ska sitta och tycka att jag var duktig och jag söker inte efter beröm, utan det jag vill säga med detta är att få åka hem efter halva dagen var min plan B. Det gjorde att jag kom upp på morgonen och åkte iväg till skolan för vetskapen om att jag hade en plan b, en nödutgång, gjorde att jag kunde tänka klarare och fungera som vanligt.



När jag började på gymnasi hade jag någon slags dröm att dessa tre år skulle bli några av de bästa i mitt liv. Men den drömmen sprack ganska snabbt. Någon gång i höstas började stämningen i klassen dala nedåt och eftersom jag otroligt snabbt läser och känner av stämningar så påverkades jag något otroligt av detta. 
Jag fick för mig att alla i min klass skulle vända mig ryggen. Jag vågade inte lita på att de tre jag står allra närmast i min klass skulle fortsätta vara med mig. Jag var så otroligt rädd! Att gå till skolan var en pina och jag var nervös varenda stund.

Ja,det kan tyckas jättefånigt men jag kopplade ihop det med andra saker jag har fått erfara i livet och har man aldrig varit i en sådan situation kan man nog inte riktigt fatta hur rädd jag var.

Till slut insåg jag att min enda lösning var att få hjälp av någon med utbildning för sådant. Jag fick en tid hos skolans kurator, men jag var mycket skeptisk pga dåliga tidigare erfarenheter. 
Men när jag väl kom dit så kändes allt jättebra.

I måndags var jag till min kurator och vi bestämde gemensamt att vi tar ett öppet slut. jag får höra av mig om jag vill komma dit,men hon bedömmer att jag är mogen att "stå på egna ben." 




Det jag vill ha sagt med allt detta är att jag har kommit en bra bit påväg med mitt självförtroende och självkänsla. Jag har egentligen en stabil grund att stå på men jag måste försöka finna den igen. Och det tar tid,tro mig. Men jag vill leva ett liv där jag accepterar mig själv och hur jag ser ut. 
Och något jag har varit otroligt rädd för är att skriva om livets svåra stunder och hur man hjälper sig själv. jag är rädd att folk ska döma mig och tycka att jag är en liten barnrumpa som inte har någon livserfarenhet,så vad ska jag säga till om. Men sanningen är att jag har en hel del livserfarenhet och jag tror att jag kan bidra med något.
Jag vill visa att man kan lyckas även om vägen inte alltid är rak. En plan B kan vara en bra början!

Så från och med nu ska jag börja skriva exakt det jag vill skriva och inte censurera det för att jag är rädd för vad folk ska tycka. 

Från och med idag!
   

 

Jag är trött på att ha ett gnag i hjärtat. Jag är trött på att vara förbannad. Jag är trött på att vara ledsen. Jag orkar snart inte mer. Jag vill inte känna oro. Jag vill veta var varje individ står. Jag håller på att spricka i tusen delar. Snart är mitt hjärta tomt...



Jag önskar att du var här nu.  

Förut skrev jag ett inlägg om varför man har en blogg. Det inlägget hittar ni här om ni är intresserad av att läsa det. Jag vet inte riktigt vad jag kom fram till då men tror det var nått i stil med hur mycket man kan publicera utan att ångra det. Och jag har själv kommit fram till att jag inte vill hänga ut folk i min blogg för jag vill inte skriva nått jag ångrar.
Men för mig handlar det inte bara om att inte skriva ut namn på någon jag ogillar eller liknande. Nej,för mig handlar detta även om att jag vill absolut inte visa mig svag på min blogg. PÅ MIN ALLDELES EGNA BLOGG. Ja,jag vet ärligt talat inte varför för annars har jag inga problem med att gråta inför andra. Jag kan göra det nästa när som helst och inför vem som helst. Men just när det kommer till bloggen så blir det SÅ känsligt och jag vet inte varför...

Den senaste tiden har jag kommit en bit med att lista ut vem jag egentligen är och vem jag inte är. Och det har inte varit en lätt väg. Nej,det har kommit hinder på den hela tiden och det har sårat mig. Jag har alltid trott att jag har stått upp för min sak och det gör jag fortfarande men jag är för snäll och låter andra såra mig på kuppen. Jag har också upptäckt att jag måste ta itu med saker jag mår dåligt av,och det är både på gott och ont.

Men nu har jag kommit till en punkt när jag känner mig less på det här. Jag är trött på att känna mig överkörd och jag tänker inte ursäkta mig för något som inte är mitt fel. Jag har rätt till mina känslor och just nu är otroligt sårad. Jag är ledsen för så mycket och mamma är inte här just nu och kan torka bort tårarna som rinner nedför min kind. För min fina mamma verkar vara den enda person som förstår mig på djupet.

Så nu står jag här blottad...
Det känns som om jag står på ett torg utan kläder och är till för allmän beskådning. Men det känns också bra för jag är inte mer än människa och jag är definitivt inte gjord av stål.

Första april idag. har dock inte blivit utsatt för något skoj vad jag vet om. Johan,våran klassföreståndare,försökte lura i oss att han och Ako hade anmält hela klassen till Idol,mem det gick inte så bra. Han blev genomskådad ganska fort kan jag meddela.

För övrigt har det varit en bra dag. Allt har flytit på bra. Fick tillbaka tyskaprovet och blev väldigt nöjd. Det mindre bra idag var att Carin fick astmaanfall på idrotten när vi simmade och att vi fick slänga i oss maten på fem minuter pga att mattanterna inte kan laga tillräckligt med mat men annars har allt varit bra. Har kommit ganska långt med väskan på slöjden,det känns kul=)

Vissa dagar känner man sig jättestark,och då menar jag inte fysiskt utan psykiskt. Som om världen skulle kunna vila på ens axlar och man skulle orka bära den. Idag är det en sådan dag tror jag. Det är en märklig känsla i kroppen,jag är jätteglad och stark samtidigt som jag känner mig gråtfärdig. Kanske är det att jag har kommit underfund med så många saker.
Jag vet att jag är trött på att vara arg. Många människor har sårat mig,många som jag aldrig trodde skulle såra mig men tyvärr har det skett. Men har jag kommit till den punkt när jag inte känner ilska eller hat. Jag är mest besviken och besvikelsen kommer aldrig försvinna,det är ett som är säkert. Men man blir bättre på att leva med sorg och besvikelse.
Jag är trött på att slösa tårar på saker som ändå inte kommer att förändras. Nu är det som det är och jag vet att Gud har en plan för mig. Han vill något med mitt liv och jag vill följa den planen. Varför inte följa den när jag mår bra av den?
Idag är första dagen på mitt nya liv. Det liv jag vill leva och som jag ska leva.

Livet består av många hinder och det är min uppgift att lösa dem. Och tänk på hur mycket man lär sig på vägen. Man får också tänka på att det är motgångarna som formar oss till dem vi är.

Har kännt ganska länge att mitt liv skulle vara mycket roligare om det var annorlunda. Om jag hade fler kompisar och höll på med massa aktiviteter. Men idag insåg jag att jag vill aldrig byta bort mitt liv mot någon annans. Ett byte skulle innebära att jag skulle behöva byta bort min älskade familj. Min älskade mamma som förstår mig bäst i världen,min älskade pappa som har det största tålamodet i världen och min underbara storasyster som jag ser upp till och alltid är stolt över. 
Om jag skulle byta liv så skulle jag ju antagligen bo på något annat ställe och då skulle jag inte kunna träffa Linnéa,Lina och Madde. Jag skulle heller inte kunna sjunga i kören och gå på ungdomsgruppen. Och utan det skulle jag aldrig lärt känna Pia och Kerstin,två underbara personer. 
Jag skulle heller inte gå i min klass och det är många i min klass som jag skulle sakna. 

Nej,jag vill aldrig byta bort mitt liv mot någon annans. Det är något man kan tänka på när det känns motigt.

Ha det bra<3

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva,men jag ville bara säga att jag lever. Som ett livstecken typ. Ja,eller vad man nu ska säga.

Vilket virrvarr av känslor jag har i kroppen. Känner mig besviken,fundersam,ledsen.... Alla känslor bara vräker fram och jag vill vara fem år igen och sitta i en trygg famn och bli tröstad. Slippa fundera på vilka som är mina riktiga vänner och hur jag ska agera. Slippa ifrån allt som värker och trycker i bröstet. Fast jag antar att jag finns här av en andledning. Men när kommer min tid?

När jag sitter och funderar på saker jag är stolt över så kommer jag fram till att jag har mycket att vara stolt över. Till och börja med min familj. Min underbara mamma,pappa och storasyster. Ni ställer alltid upp för mig i alla lägen och jag vet att ni alltid finns där för mig. Sedan följt av min depression. Att jag orkade ta mig ur det och bli en starkare människa. Tänk vad vi kämpade,mamma och pappa. Jag trodde ett tag att allt var kört men någon högre makt hjälpte oss. En tredje sak jag är stolt över är min tro. Tron går inte att beskriva med ord,man måste uppleva det själv. Utan Gud hade jag inte varit den jag är idag. jag hade aldrig hittat min väg och mitt kall. Min tro är den finaste gåvan jag någonsin ha fått och den försvinner aldrig,den finns kvar hela livet. Nästa sak jag är stolt över är mina betyg. Speciellt mitt MVG i bild eftersom jag inte kan skapa över huvudtaget. Jag vet att det bara är jag som har fixat mina betyg,ingen annan har gjort det åt mig. Den femte och otroligt betydande saken är min underbara vänner. Hur skulle jag klara mig utan er? Ni gör så att jag skrattar varje dag och när jag är med er känner jag mig levande. Älskar er.

Ha det bra och var stolt för den du är<3

Varför kommer klupen i halsen tillbaka hela tiden. Den trycker och värker i halsen men vägrar att försvinna. Varför försvinner den inte. Varför vill jag gråta, varför vill jag gråta tills det värker i ögonen och huvudet bultar. Varför kommer samma känsla tillbaka hela tiden. Känslan av att nått är fel,fast jag inte vet om det. Det värker i hjärtat och trycker i halsen men inga tårar kommer. Var har mina tårar tagit vägen?


Jag vill gråta,men inga tårar syns i mina ögon. De bara känns i mitt värkande hjärta.

En av de finaste låtarna jag vet är Fields of Gold. Jag kan lyssna på den hur många gånger som helst utan att tröttna. Det är nått visst med den låten som får en att vilja gråta.
Jag tror jag behöver gråta lite. Det värker i kroppen av gråt. Jag vill gråta men det rullar inga salta tårar ner för min kind. Jag vill gråta för alla som är ensamma. Alla som är sjuka. Alla som är utsatta för våld. Alla som är utsatta för svält.
Men jag kan inte gråta. Det kommer inga tårar ur mina ögon. Det enda som känns är den klump som trycker i halsen. Trycker och vill ut genom tårar. Stora, salta tårar som rullar nedför min kind. Men det kommer inga tårar. Det är alldelles torrt i ögonen. Det enda som känns är den tryckande klumpen i halsen och mitt värkande hjärta.
Mitt hjärta som värker för all orättvisa i världen.
 

Jag hoppas att alla som går runt och tänker att andra människor är tjocka och äter för mycket kollar riktigt noga på den här bilden. Man fattar inte hur mycket ord kan påverka. Låt alla leva sitt egna liv som de vill, hur man än ser ut.

Andledningen till att jag lägger ut den här bilden är att jag vill att alla ska få leva sitt liv som de vill. Jag vet att det finns människor med jättedålig självbild och de tror att de är jättetjock även om det inte är så och jag önskar att alla de kunde få bättre självförtroende.

Det finns människor som har kommenterat vad jag äter och jag trodde att de var sådana som man kunde lita på. Man fatatr inte hur mycket det sårar förän man själv får höra i något elakt. Jag är så trött på alla som håller på med massa dieter och annat strunt och som inte behöver det.

Om någon vill vara med mig på att acceptera sin kropp som den är så kommentera ett hjärta. Jag hoppas att de som kommenterar verkligen menar det.

Kram alla som vägrar trådsmalhet<3