Vad roligt det är att titta på statistiken och se att det finns några tappra personer som kikar in här titt som tätt, och jag önskar att jag kunde tillgodose er med lite flera inlägg men som tidigare nämt, inspirationen tryter ganska ofta.

Hur som helst börjar denna sportlovsvecka nalkas mot sitt slut och det är med delade känslor som jag låter de sista timmarna passer. Det är en sådan underbar kontrast att få slå sig ur det vanliga inrutade vardagsmönstret och bara få vara utan några krav och måsten. Å andra sidan börjar det dra ihop sig och jag börjar inse att ju äldre jag blir desto snabbare flyger tiden förbi.
Så långt tillbaka jag kan minnas har jag delat upp tiden i steg eller perioder för att orka och jag måste ständigt ha mål att sträva emot.
Det känns som om det var förra veckan jag och fina Louise satt på bryggan i solnedgången och la upp en plan för hur vi skulle orka med den mörka årstiden, men när det kom till kritan så hann vi aldrig utnyttja vår plan för det var så mycket annat som skulle fixas och göras, och nu när jag tittar ut börjar snön smälta och takdroppet är i full gång. Den nyinskaffade vårjackan hänger i garderoben redo att göra sin entré och uggen är snart ett minne blott.

Så nästa etapp består av två veckor i skolan innan fem veckors praktik ska utföras. Den kommande veckan är det en hel del som ska hinnas med. Körlektion,ridning,teorikursstart,övernattning hos Frida (praktiskt att ha en vän som inte bor alltför långt från tågstationen då vi ska infinna oss där 06.20...), åka till ett sjukhus och titta på en öppen hjärtoperation! 

Ha en fin helg!

Ni som har syskon vet hur mycket man kan bråka med dem. Ibland kan man tro att man kommer från två olika släkten och inte består av samma blodsband.

Men ni vet också hur underbart det är med syskon. Även om man inte tycks vara så lika i så är det enda något som sammanfogar syskon. Vad som än händer har man ett förflutet och en barndom tillsammans. Något att luta sig tillbaka mot och minnas.


För snart tre år sedan flyttade min storasyster, också enda syster, hemifrån och då var det nog mer en välsingnelse för oss båda. Vid den tidpunkten var vår åldersskillnad på fem år väldigt tydlig och det var nog på tiden att vi fick vara på varsit håll. 

Under dessa tre år har min syster flyttat runt på lite olika ställen, längre och längre bort. 

Visst har jag många gånger önskat att min syster bodde närmare och att jag bara kunde slinka in där efter skolan men vi har träffats lite nu och då så saknaden har inte varit så uppenbar.

Fram tills nu...


För nu är det på riktigt. Min syster har nu efter några års studerande börjat jobba. Och det är alldeles för långt bort. 




Ibland behöver man lite distans till varandra för att förstå hur mycket den personen betyder för en. Man uppskattar all tid man får tillsammans och tar inte så mycket för givet. Längtan är svår, men nyttig. 





Älskar dig   

Snart har sju veckor passerat förbi. Fyra av dem innebar jobb.

Jag tror varje männsika har en slags vysyn där man föreställer sig hur saker och ting ska bli och utspelas. Jag borde ha lärt mig av tidigare erfarenheter att långt i från allting blir som man har föreställt sig. För min del som har en tro tror jag att när det inte blir som man har tänkt sig är det Gud som vill att man ska lära sig något och kunna växa av det. Andra kanske ser det som ödet eller slumpen.

Jag hade föreställt mig att mina sex lediga veckor skulle innehålla långa dagar med bad och sol, sena nätter med nattdopp, utflykter, massa människor. 

Men Gud ville något annat med mig...

Istället har lovet hittills inneburit mycket smärta, på många vis. Att vara med sig själv, bara sig själv, är smärtsamt på många sätt. Det är läskigt att bara vara. Det är läskigt att lyssna på alla sina tankar och det är läskigt att konfrontera sig själv. 
Att bara umgås med sig själv är som att vara på avvänjningsklinik från omvärlden. 
Jag är nog en sökare. Söker ständigt nya mål. Utan mål kommer jag inte framåt. Vill veta mer och ha fler svar. Det enda jag kan nöja mig med är Gud. Jag söker inte längre livets mening. Gud är Gud och min tro är min tro. 

Min, vad ska man kalla det?...framfusighet?, i livet gör att jag nästa aldrig stannar upp och bara är. Det finns inte tid och sanningen är nog att det är för svårt. Det gör för ont att tänka på alla händelser som sätter spår i hjärtat. Om jag inte tänker på det finns det inte. 
Men sanningen i det är att jag bara springer från lavinen. Jag springer nedför berget med lavinen efter mig men till slut kommer man till bergets fot och man drunknar i lavinen. Man drunknar i sina tankar och sår. 

Jag tror att Gud tycker att det är dags att jag tar tag i mina sår. Åter slita upp de och låta de öppet blöda. Vissa dagar har det varit som om någon har strött salt i dem och vissa dagar har de baddats av en varsam hand. Kanske är detta det enda sättet att kunna hela dem. Sakta, sakta låta de hela och till slut lämna dem.     


Det är i dessa situationer jag inser hur sårbar jag är och hur sårbart livet är. Även om jag vet att efter detta liv på jorden kommer jag till något mycket bättre så är det ändå nu jag lever och att jag vill leva. Jag vill uppleva mer och det finns mycket mer att se.
Gud tar hem mig när det är dags och då står jag där redo.



För en vecka sedan hade jag sagt att detta var bland de sämsta sommarloven. Men när linsen inte längre är grumlig och jag ser klart säger jag att detta är en av de bästa. Mitt sista och en av de bästa. 
L sa till mig en dag att nu är vi nästan vuxna. Och det är väldigt sant. Snart finns det inte längre utrymme för att springa från sina problem. Man måste stanna och ta tag i dem. Man kan inte springa utan mål och mening och tro att allt ska ordna sig. För det gör det inte. Det går inte att springa från sina problem. De är precis bakom dig.


 

För mig betyder min blogg otroligt mycket. Som jag tidigare nämnt så är det mitt forum där jag får utlopp för all känslor och att sätta ord på mina känslor är något som jag inte skulle vilja leva utan.
Tidigare var allt som spelade någon roll att få så många kommentarer som möjligt på ett inlägg och hela bloggandet blev ett krystat rollspel. Men någonstans på vägen så gjorde jag ett val, kvalite framför kvantitet. Eller jag kanske inte ska sitta och skriva att jag har valt kvalite och så tycker ni att bloggen har blivit sämre:)
Men det jag vill få fram är att jag väljer hellre att skriva något inlägg ibland när jag har något att komma med. Jag önskar ibland att jag var en sådan som tog jättefina bilder och endast använde några enstaka ord. Men somsagt så är jag inte sådan och jag tror att jag föddes med en gåva att skriva. En gåva att sätta ord på mina känslor. 

Samtidigt som jag tog valet om kvalite så tog jag också ett annat stor beslut. Att vara totalt ärlig i min blogg. Jag vill inte vara någon som döljer delar ur mitt liv för att jag undrar vad andra ska tycka eller för att det kan vara svårt för andra att ta på sanningen så konkret.
Men jag är sådan. Jag är konkret och ärlig. Jag visar när jag mår skit och jag visar när livet leker. Jag förstår att människor kan haka upp sig på det, men jag kan inte ändra på hela min personlighet för att det ska passa några enstaka personer i min omgivning som jag ändå inte är så lika när det kommer till kritan och som inte har så stor inverkan i mitt liv. 


Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med detta men jag tror det ändå är en stor glädje över att det finns människor som vill följa min inte så spikraka väg i livet. Kanske finns det någon där ute som jag kan beröra med mina ord och om ett enda ord som jag skriver kan betyda något för någon så är det värt varenda ord jag skriver.

Jag kommer aldrig att bli en dagbloggare, och det vill jag inte längre. Jag vill lägga ner min själ i det jag skriver och jag hoppas att ni känner det.

Ta hand om er<3