Lucky star
Hej å hå!
Ny vecka och nya krafter...
Om det ändå vore så väl
Just nu är jag inne i någon slags period där jag känner allmän tristes över min tillvaro. Allt går i samma hjulspår hela tiden och inget känns riktigt roligt längre. Tyvärr så känns det inte ett dugg kul att sätta sig på en buss i en timme och sedan komma hem,äta mat,göra läxor och kolla på TV och sedan gå och lägga mig.
Mamma kanske har rätt,att det är vårtrötthet. Man känner hur nära sommarlovet och vilan är men än så länge måste kroppen gå på högvarv för att klara av sista tiden i skolan. Det kanske bara är att acceptera att jag är trött och egentligen behöver vila?
Ha em fortsatt bra vecka alla fina!
Ny vecka och nya krafter...
Om det ändå vore så väl
Just nu är jag inne i någon slags period där jag känner allmän tristes över min tillvaro. Allt går i samma hjulspår hela tiden och inget känns riktigt roligt längre. Tyvärr så känns det inte ett dugg kul att sätta sig på en buss i en timme och sedan komma hem,äta mat,göra läxor och kolla på TV och sedan gå och lägga mig.
Mamma kanske har rätt,att det är vårtrötthet. Man känner hur nära sommarlovet och vilan är men än så länge måste kroppen gå på högvarv för att klara av sista tiden i skolan. Det kanske bara är att acceptera att jag är trött och egentligen behöver vila?
Ha em fortsatt bra vecka alla fina!
Halv åtta hos mig
Med risk för att låta lillgammal (det är jag nog änså så då är det klipp och skuret) så är ett av mina favoritprogram Halv åtta hos mig. Så nu är det god tid att inta soffan.
Du är också mitt lyckopiller!
Tro på mig själv
Nej,jag har inte försvunnit för alltid. Gick bara i blogg-ide ett tag men nu är jag back to basic.
En stor anledning kan vara att jag hamnar i någon slags skriv/bloggkoma. Jag har tusen ideer i huvudet men när man ska pränta ner det finner jag inte rätt ord och allt blir bara en enda röra. Jag vill så otroligt mycket men något stoppar mig...
...och det som stoppar mig är mig själv. Jag sätter käppar i hjulet för mig själv. Jag är den som påverkar det hela,ingen annan...
...och det beror på min osäkerhet inför mig själv...
När jag gick i åttan,på hösten om jag inte minns fel,mådde jag fruktansvärt dåligt. Jag uppskattade inte det fina i livet och vissa mornar kom jag helt enkelt inte upp ur sängen. Kroppen var som en klump av betong och bara tanken på att gå upp,äta frukost,klä på mig och åka till skolan fick mig att hyperventilera. Hjärnan sa ifrån och kroppen bara lydde.
Allt detta resulterade i att jag hamnade efter i skolan och hade ganska hög frånvaro. Det blev otroligt tungt att komma till skolan och försöka ta igen allt samtidigt som det kom nya läxor blev outhärdligt.
Min räddning i detta blev att tre av mina dåvarande närmaste vänner gick till skolans skolsköterska och berättade om deras oro för mig. Jag fick ett samtal från henne och vi bestämde att jag skulle börja komma till henne och prata och även gå till skolans kurator.
Jag gick regelbundet hos henne och jag försökte även gå hos kuratorn men vi klickade inte riktigt. Skolsköterskan föreslog att vi skulle ansöka hos rektorn att jag skulle få gå halvdagar de dagar jag inte riktigt orkade hela dagen. Vi fick ett godkännande och jag fick alltså gå halva dagar.
Det slutade ändå med att under en period på, i runda slängar, 12 veckor så gick jag hem tidigare en eller två gånger.
Och nu menar jag verkligen inte att ni ska sitta och tycka att jag var duktig och jag söker inte efter beröm, utan det jag vill säga med detta är att få åka hem efter halva dagen var min plan B. Det gjorde att jag kom upp på morgonen och åkte iväg till skolan för vetskapen om att jag hade en plan b, en nödutgång, gjorde att jag kunde tänka klarare och fungera som vanligt.
När jag började på gymnasi hade jag någon slags dröm att dessa tre år skulle bli några av de bästa i mitt liv. Men den drömmen sprack ganska snabbt. Någon gång i höstas började stämningen i klassen dala nedåt och eftersom jag otroligt snabbt läser och känner av stämningar så påverkades jag något otroligt av detta.
Jag fick för mig att alla i min klass skulle vända mig ryggen. Jag vågade inte lita på att de tre jag står allra närmast i min klass skulle fortsätta vara med mig. Jag var så otroligt rädd! Att gå till skolan var en pina och jag var nervös varenda stund.
Ja,det kan tyckas jättefånigt men jag kopplade ihop det med andra saker jag har fått erfara i livet och har man aldrig varit i en sådan situation kan man nog inte riktigt fatta hur rädd jag var.
Till slut insåg jag att min enda lösning var att få hjälp av någon med utbildning för sådant. Jag fick en tid hos skolans kurator, men jag var mycket skeptisk pga dåliga tidigare erfarenheter.
Men när jag väl kom dit så kändes allt jättebra.
I måndags var jag till min kurator och vi bestämde gemensamt att vi tar ett öppet slut. jag får höra av mig om jag vill komma dit,men hon bedömmer att jag är mogen att "stå på egna ben."
Det jag vill ha sagt med allt detta är att jag har kommit en bra bit påväg med mitt självförtroende och självkänsla. Jag har egentligen en stabil grund att stå på men jag måste försöka finna den igen. Och det tar tid,tro mig. Men jag vill leva ett liv där jag accepterar mig själv och hur jag ser ut.
Och något jag har varit otroligt rädd för är att skriva om livets svåra stunder och hur man hjälper sig själv. jag är rädd att folk ska döma mig och tycka att jag är en liten barnrumpa som inte har någon livserfarenhet,så vad ska jag säga till om. Men sanningen är att jag har en hel del livserfarenhet och jag tror att jag kan bidra med något.
Jag vill visa att man kan lyckas även om vägen inte alltid är rak. En plan B kan vara en bra början!
Så från och med nu ska jag börja skriva exakt det jag vill skriva och inte censurera det för att jag är rädd för vad folk ska tycka.
Från och med idag!
En stor anledning kan vara att jag hamnar i någon slags skriv/bloggkoma. Jag har tusen ideer i huvudet men när man ska pränta ner det finner jag inte rätt ord och allt blir bara en enda röra. Jag vill så otroligt mycket men något stoppar mig...
...och det som stoppar mig är mig själv. Jag sätter käppar i hjulet för mig själv. Jag är den som påverkar det hela,ingen annan...
...och det beror på min osäkerhet inför mig själv...
När jag gick i åttan,på hösten om jag inte minns fel,mådde jag fruktansvärt dåligt. Jag uppskattade inte det fina i livet och vissa mornar kom jag helt enkelt inte upp ur sängen. Kroppen var som en klump av betong och bara tanken på att gå upp,äta frukost,klä på mig och åka till skolan fick mig att hyperventilera. Hjärnan sa ifrån och kroppen bara lydde.
Allt detta resulterade i att jag hamnade efter i skolan och hade ganska hög frånvaro. Det blev otroligt tungt att komma till skolan och försöka ta igen allt samtidigt som det kom nya läxor blev outhärdligt.
Min räddning i detta blev att tre av mina dåvarande närmaste vänner gick till skolans skolsköterska och berättade om deras oro för mig. Jag fick ett samtal från henne och vi bestämde att jag skulle börja komma till henne och prata och även gå till skolans kurator.
Jag gick regelbundet hos henne och jag försökte även gå hos kuratorn men vi klickade inte riktigt. Skolsköterskan föreslog att vi skulle ansöka hos rektorn att jag skulle få gå halvdagar de dagar jag inte riktigt orkade hela dagen. Vi fick ett godkännande och jag fick alltså gå halva dagar.
Det slutade ändå med att under en period på, i runda slängar, 12 veckor så gick jag hem tidigare en eller två gånger.
Och nu menar jag verkligen inte att ni ska sitta och tycka att jag var duktig och jag söker inte efter beröm, utan det jag vill säga med detta är att få åka hem efter halva dagen var min plan B. Det gjorde att jag kom upp på morgonen och åkte iväg till skolan för vetskapen om att jag hade en plan b, en nödutgång, gjorde att jag kunde tänka klarare och fungera som vanligt.
När jag började på gymnasi hade jag någon slags dröm att dessa tre år skulle bli några av de bästa i mitt liv. Men den drömmen sprack ganska snabbt. Någon gång i höstas började stämningen i klassen dala nedåt och eftersom jag otroligt snabbt läser och känner av stämningar så påverkades jag något otroligt av detta.
Jag fick för mig att alla i min klass skulle vända mig ryggen. Jag vågade inte lita på att de tre jag står allra närmast i min klass skulle fortsätta vara med mig. Jag var så otroligt rädd! Att gå till skolan var en pina och jag var nervös varenda stund.
Ja,det kan tyckas jättefånigt men jag kopplade ihop det med andra saker jag har fått erfara i livet och har man aldrig varit i en sådan situation kan man nog inte riktigt fatta hur rädd jag var.
Till slut insåg jag att min enda lösning var att få hjälp av någon med utbildning för sådant. Jag fick en tid hos skolans kurator, men jag var mycket skeptisk pga dåliga tidigare erfarenheter.
Men när jag väl kom dit så kändes allt jättebra.
I måndags var jag till min kurator och vi bestämde gemensamt att vi tar ett öppet slut. jag får höra av mig om jag vill komma dit,men hon bedömmer att jag är mogen att "stå på egna ben."
Det jag vill ha sagt med allt detta är att jag har kommit en bra bit påväg med mitt självförtroende och självkänsla. Jag har egentligen en stabil grund att stå på men jag måste försöka finna den igen. Och det tar tid,tro mig. Men jag vill leva ett liv där jag accepterar mig själv och hur jag ser ut.
Och något jag har varit otroligt rädd för är att skriva om livets svåra stunder och hur man hjälper sig själv. jag är rädd att folk ska döma mig och tycka att jag är en liten barnrumpa som inte har någon livserfarenhet,så vad ska jag säga till om. Men sanningen är att jag har en hel del livserfarenhet och jag tror att jag kan bidra med något.
Jag vill visa att man kan lyckas även om vägen inte alltid är rak. En plan B kan vara en bra början!
Så från och med nu ska jag börja skriva exakt det jag vill skriva och inte censurera det för att jag är rädd för vad folk ska tycka.
Från och med idag!
I Me You
Nu är väskan fullproppad och färdlektyr inköpt. Veckorevyn,Glamour,Cosmopolitan och 434 sidor engelsk humor i form av Shopaholic & Baby av Sophia Kinsella. Imorgon bär det av till Götet och jag hoppas starkt att det är bättre väder där nere.
Lägesrapport och bildbomb (förhoppningsvis) kommer när jag har anlänt till nordliga delar igen.
Auf Wiedersehen!
How to safe a life
Oj,oj,oj...
...lovkänslorna spritter i kroppen och nu kan man äntligen pusta ut efter ett dussin av stressiga veckor. Många påskägg ska det bli för att fira!
Sedan senast har vi firat Madde som har fyllt 17 år. Det blev förberedelsepyssel,kinamat,rödgråtna ögon framför bioduk och mycket popcorn.
Avslutar inlägget med tvåp filmtips;
Remember me Inside I´m dancing
Ha en bra påskhelg!
...lovkänslorna spritter i kroppen och nu kan man äntligen pusta ut efter ett dussin av stressiga veckor. Många påskägg ska det bli för att fira!
Sedan senast har vi firat Madde som har fyllt 17 år. Det blev förberedelsepyssel,kinamat,rödgråtna ögon framför bioduk och mycket popcorn.
Avslutar inlägget med tvåp filmtips;
Remember me Inside I´m dancing
Ha en bra påskhelg!
