Klänningen som jag tidigare visade har fått rejäl konkurrens av denna underbara skapelse.

Se och njut!

Vad roligt det är att titta på statistiken och se att det finns några tappra personer som kikar in här titt som tätt, och jag önskar att jag kunde tillgodose er med lite flera inlägg men som tidigare nämt, inspirationen tryter ganska ofta.

Hur som helst börjar denna sportlovsvecka nalkas mot sitt slut och det är med delade känslor som jag låter de sista timmarna passer. Det är en sådan underbar kontrast att få slå sig ur det vanliga inrutade vardagsmönstret och bara få vara utan några krav och måsten. Å andra sidan börjar det dra ihop sig och jag börjar inse att ju äldre jag blir desto snabbare flyger tiden förbi.
Så långt tillbaka jag kan minnas har jag delat upp tiden i steg eller perioder för att orka och jag måste ständigt ha mål att sträva emot.
Det känns som om det var förra veckan jag och fina Louise satt på bryggan i solnedgången och la upp en plan för hur vi skulle orka med den mörka årstiden, men när det kom till kritan så hann vi aldrig utnyttja vår plan för det var så mycket annat som skulle fixas och göras, och nu när jag tittar ut börjar snön smälta och takdroppet är i full gång. Den nyinskaffade vårjackan hänger i garderoben redo att göra sin entré och uggen är snart ett minne blott.

Så nästa etapp består av två veckor i skolan innan fem veckors praktik ska utföras. Den kommande veckan är det en hel del som ska hinnas med. Körlektion,ridning,teorikursstart,övernattning hos Frida (praktiskt att ha en vän som inte bor alltför långt från tågstationen då vi ska infinna oss där 06.20...), åka till ett sjukhus och titta på en öppen hjärtoperation! 

Ha en fin helg!

Det har hänt en del sedan senaste inlägget. Matteboken och miniräknaren är tillbakalämnade för alltid och det var med stolta och glada steg som jag gick upp till bibblan och lämnade tillbaka dem.
Ridningen har påbörjats så det kan också bockas av från listan. Vilket är förövrigt bland det roligaste jag har gjort. I hela mitt liv har jag kämpat för att hitta en aktivitet som jag gillat, men aldrig funnit någon. Förrens nu. Varje tisdag kväll när jag sätter mig i bilen för att åka hem från stallet känner jag sådan glädje och jag längtar redan till nästa gång. Dock är jag fortfarande lite skraj i boxen men för varje gång vågar jag lite till och när jag sätter mig på hästryggen är rädslan som bortblåst. Det är en otroligt häftig känsla att vara ett med ett sådant stor djur och känna att det lyder ens kommandon. Så biten av hästbacillen har jag definitivt blivit och jag kan rekommendera alla att testa att börja rida. Med mycket envishet ett hästintresse kan man komma långt.


Nu ska jag tillgodose mina trogna läsares önskan om bilder, så här kommer bilder på gårdagens inköp. Tycker jag gjorde riktiga kap; en jacka, ett linne, en tröja och en långklänning under 500-lappen.








Ja, akta så ni inte får nackspärr när ni tittar på sista bilden!

Nu vankas det middagsgäster och grekisk pyttipanna.

Ha en fin lördag!

Nytt år, nya krafter!

Imorgon börjar skolan igen och dagen har spenderats med två skoluppgifter där den ena nästan fick mig att slita håret av mig men tur som är sitter kaluffsen kvar.

Detta är bland annat vad det nya året kommer att innehålla

• Börja rida
• Avsluta Matte B, vilket innebär att jag är klar med gymnasiematten
• Fylla 18 år
• Ta körkort
• Förhoppningsvis sommarjobba
• Nationellt prov Eng A
• Praktisera 5 veckor på sjukhuset
• Avsluta gymnasiets andra år
• Påbörja gymnasiets tredje år
• Projektarbete
  
  

Som rubriken lyder så är det jag gått och längtat och väntat på i flera månader över. Julafton lyser med sin frånvaro och kalendern visar 25 december. Högarna med julklappspapper ligger sedan länge nedtryckta i sopsäck och halva julstrumpsgodiset är uppätit. 

Av någon speciell anledning, som jag inte än har lokaliserat, älskar jag allt som har med julen att göra. Inte specifikt julafton, utan alla förberedelser och allt stohej kring denna högtid. Att plocka fram ljusstakarna och slå in paket är bland det bästa jag vet och det finns ingen tid på året då jag mår så bra som kring jul. När alla andra klagar över mörkret som omsluter vårt land och den kalla snön som sakta faller njuter jag. 
Jag föredrar en tjock halsduk och mina stövlar mjuka som får framför en sommarklänning och ett par ballerina.

Kanske är jag en av de få varelser som är skapad för att leva i landet lagom.
Min standardreplik när folk gnäller över mörker och kyla har fått blivit "Flytta till Spanien!".
Mycket vill ha mer och vi är ett fruktansvärt gnälligt folk. Alltid finns det något som vi anser är dåligt, när vi egentligen är lyckan i egen hög person. Vi har mat för dagen, ett varmt hem och en familj. Men som sagt, mycket vill ha mer.

Så med viss, ja jag erkänner, bitterhet kan jag säga att ni som älskar sommaren har en viss fördel. För oss stundenter innebär den varmare årstiden ett 10 veckors långt lov till skillnad mot vinterns knappa tre veckor. Dessutom kan ni icke vinterälskare iallafall se fram emot en fantastisk högtid medans vi icke sommarälskare har en hel sommar framför oss med solutslag, huvudvärk och myggbet. Inte så njutfullt.


Jag skulle inte påstå att jag älskar skolan men det är en trygghet för mig. Jag går i en klass fylld av männsikor jag tycker om och det skapar en vardag. Även om jag inte vet hur varje dag kommer att utforma sig finns ändå vetskapen av att jag har männsikor runt mig. 
Jag kan uppleva att sommmaren tenderar att bli ensam och att det finns så mycket krav. Man ska göra massa aktiviteter och sitter man inne en solig dag är man en ärthjärna. 
Faktum är att precis som att många avskyr snön finns de som inte tål solen och blir sjuk av den. 


Men nu ska jag inte sitta och bli bitter utan leva här och nu när jag mår så bra och tänka tillbaka på vilken härlig högtid det har varit. 

Bilderna som följer är från julklappsbytet med mina fina sötnötter




Take care!
  

Ja,nu har det varit ganska dött här igen på bloggen.

Sanningen är den att den senaste månaden har jag inte alls mått bra och då blir allt annat lidande. 
Att börja skolan och få in nya vardagsrutiner är härligt men starten har varit otroligt kämpig. Jag har insett att varje ny start är för mig en plåga. Det blev helt enkelt för övermäktigt att börja i en ny klass och försöka hitta sin roll i en ny grupp. 

Mycket hinner hända på tio veckor. Det verkar som om alla har förändrats på ett eller annat sätt. Tyvärr har några förändrats allt för mycket för att jag ska kunna fortsätta umgås med dem och jag har vet att det bästa för mig är att omge mig med de som jag känner en samhörighet med och att jag trivs i deras sällskap. 

Och jag tror inte att jag är ensam om denna tuffa start. Några av mina närmsta har inte heller mått så super.
Men mitt i all denna kaos där jag slets mellan att stanna kvar på omvårdnad eller börja plugga hemma på distansgymnasiet så kände jag ändå en sådan stor tacksamhet. Tacksamhet över att jag har min familj och tre otroligt nära vänner som var villiga att bära mina bördor. Och jag bar deras bördor. Sådan otroligt stor tacksamhet över att jag har funnit tron och Gud. Vad vore jag utan Honom? 

Att leva med Gud är att ständigt ha en vän bredvid sig. Någon som alltid lyssnar. Någon som alltid förlåter. Någon som älskar dig oavsett vad som händer. 


"Det som inte dödar dig stärker dig" Och lite så är det. Jag ser alla dessa perioder som en läroperiod. Ska jag jobba med människor varje dag som är i nöd måste jag ha en förståelse och kunna bemöta dem. Jag kommer träffa på så många olika människor med lika många olika livsöden. 

Jag lever för mina drömmar om USA och en sjuksköterskeutbildning. 
Jag lever för min familj och mina vänner.
Jag lever för Gud.  

Ojojoj,nu var det allt för länge sedan det hände något på den här bloggen.

Nu är sommaren verkligen över och hösten på intåg. Sista dagen på sommarlovet. Sista dagen på sista sommarlovet någonsin antagligen. Räknar med att jobba hela sommaren nästa år så då blir det inte mycket till ledighet.

Men hur spenderar man sin sista dag på sommarlovet då? Jo,man tar det lugnt, träffar en bra vän, äter pizza på mysigaste platsen utomhus och avslutar kvällen med lovsång och bön. Så ser min söndag ut.


Tänkte ta och visa några av mina senaste inköp!







Hmm...Ja,så här kan resultatet bli när man försöker sig på självutlösaren utan att äga en fjärrkontroll. 
Men man ser iallafall jackan bakifrån, benen på jeansen och lite av skorna.



Ja,här är alltså min nya höst/vinterjacka. Skulle säga att den är mer åt det gröna hållet än vad bilden visar. Köpte den på rean på Lindex. Har kostat 899 kr, sedan sänkt till 649 kr och jag köpte den för 199 kr.



Har också blivit ett par nya gympaskor från Löplabbet. Fick springa på löpband och sedan prova ut riktigt bra skor och sulor. 





Och slutligen mina nya skor/stövlar. Är fortfarande lite "klackrädd" eftersom jag upplever att jag blir så lång men nu är det dags att släppa det. Skorna kommer från Scorett. 


Ha en bra skolstart! 

I lördags gjorde vi en liten utflykt till Marieberg Galleria. Väldigt stor och fint var det och några inköp blev det. Eller några var en underdrift. 13 klädesplagg!


Jag har aldrig shoppat så mycket kläder på samma dag i hela mitt liv och ja, det var en häftig upplevelse.

Ni som har syskon vet hur mycket man kan bråka med dem. Ibland kan man tro att man kommer från två olika släkten och inte består av samma blodsband.

Men ni vet också hur underbart det är med syskon. Även om man inte tycks vara så lika i så är det enda något som sammanfogar syskon. Vad som än händer har man ett förflutet och en barndom tillsammans. Något att luta sig tillbaka mot och minnas.


För snart tre år sedan flyttade min storasyster, också enda syster, hemifrån och då var det nog mer en välsingnelse för oss båda. Vid den tidpunkten var vår åldersskillnad på fem år väldigt tydlig och det var nog på tiden att vi fick vara på varsit håll. 

Under dessa tre år har min syster flyttat runt på lite olika ställen, längre och längre bort. 

Visst har jag många gånger önskat att min syster bodde närmare och att jag bara kunde slinka in där efter skolan men vi har träffats lite nu och då så saknaden har inte varit så uppenbar.

Fram tills nu...


För nu är det på riktigt. Min syster har nu efter några års studerande börjat jobba. Och det är alldeles för långt bort. 




Ibland behöver man lite distans till varandra för att förstå hur mycket den personen betyder för en. Man uppskattar all tid man får tillsammans och tar inte så mycket för givet. Längtan är svår, men nyttig. 





Älskar dig   

Snart har sju veckor passerat förbi. Fyra av dem innebar jobb.

Jag tror varje männsika har en slags vysyn där man föreställer sig hur saker och ting ska bli och utspelas. Jag borde ha lärt mig av tidigare erfarenheter att långt i från allting blir som man har föreställt sig. För min del som har en tro tror jag att när det inte blir som man har tänkt sig är det Gud som vill att man ska lära sig något och kunna växa av det. Andra kanske ser det som ödet eller slumpen.

Jag hade föreställt mig att mina sex lediga veckor skulle innehålla långa dagar med bad och sol, sena nätter med nattdopp, utflykter, massa människor. 

Men Gud ville något annat med mig...

Istället har lovet hittills inneburit mycket smärta, på många vis. Att vara med sig själv, bara sig själv, är smärtsamt på många sätt. Det är läskigt att bara vara. Det är läskigt att lyssna på alla sina tankar och det är läskigt att konfrontera sig själv. 
Att bara umgås med sig själv är som att vara på avvänjningsklinik från omvärlden. 
Jag är nog en sökare. Söker ständigt nya mål. Utan mål kommer jag inte framåt. Vill veta mer och ha fler svar. Det enda jag kan nöja mig med är Gud. Jag söker inte längre livets mening. Gud är Gud och min tro är min tro. 

Min, vad ska man kalla det?...framfusighet?, i livet gör att jag nästa aldrig stannar upp och bara är. Det finns inte tid och sanningen är nog att det är för svårt. Det gör för ont att tänka på alla händelser som sätter spår i hjärtat. Om jag inte tänker på det finns det inte. 
Men sanningen i det är att jag bara springer från lavinen. Jag springer nedför berget med lavinen efter mig men till slut kommer man till bergets fot och man drunknar i lavinen. Man drunknar i sina tankar och sår. 

Jag tror att Gud tycker att det är dags att jag tar tag i mina sår. Åter slita upp de och låta de öppet blöda. Vissa dagar har det varit som om någon har strött salt i dem och vissa dagar har de baddats av en varsam hand. Kanske är detta det enda sättet att kunna hela dem. Sakta, sakta låta de hela och till slut lämna dem.     


Det är i dessa situationer jag inser hur sårbar jag är och hur sårbart livet är. Även om jag vet att efter detta liv på jorden kommer jag till något mycket bättre så är det ändå nu jag lever och att jag vill leva. Jag vill uppleva mer och det finns mycket mer att se.
Gud tar hem mig när det är dags och då står jag där redo.



För en vecka sedan hade jag sagt att detta var bland de sämsta sommarloven. Men när linsen inte längre är grumlig och jag ser klart säger jag att detta är en av de bästa. Mitt sista och en av de bästa. 
L sa till mig en dag att nu är vi nästan vuxna. Och det är väldigt sant. Snart finns det inte längre utrymme för att springa från sina problem. Man måste stanna och ta tag i dem. Man kan inte springa utan mål och mening och tro att allt ska ordna sig. För det gör det inte. Det går inte att springa från sina problem. De är precis bakom dig.


 

Idag är inte en bra dag. Gråten sitter som en klump i halsen. Men kommer inte ut.

Jag antar att alla dagar kan inte vara bra även om jag önskade det. Men antagligen behöver jag dagar som denna för att orka fortsätta. Fortsätta framåt. Men det gör ont att stanna. Som att gå mot strömmen i slowmotion och man bara står och stampar. Det svider och bultar i hjärtat och det är något som vill ut. Men hur ska det kunna komma ut när man inte vet vad det är?


Alla dagar kan inte vara bra och idag är en sådan. Det är då jag behöver er som mest...

För mig betyder min blogg otroligt mycket. Som jag tidigare nämnt så är det mitt forum där jag får utlopp för all känslor och att sätta ord på mina känslor är något som jag inte skulle vilja leva utan.
Tidigare var allt som spelade någon roll att få så många kommentarer som möjligt på ett inlägg och hela bloggandet blev ett krystat rollspel. Men någonstans på vägen så gjorde jag ett val, kvalite framför kvantitet. Eller jag kanske inte ska sitta och skriva att jag har valt kvalite och så tycker ni att bloggen har blivit sämre:)
Men det jag vill få fram är att jag väljer hellre att skriva något inlägg ibland när jag har något att komma med. Jag önskar ibland att jag var en sådan som tog jättefina bilder och endast använde några enstaka ord. Men somsagt så är jag inte sådan och jag tror att jag föddes med en gåva att skriva. En gåva att sätta ord på mina känslor. 

Samtidigt som jag tog valet om kvalite så tog jag också ett annat stor beslut. Att vara totalt ärlig i min blogg. Jag vill inte vara någon som döljer delar ur mitt liv för att jag undrar vad andra ska tycka eller för att det kan vara svårt för andra att ta på sanningen så konkret.
Men jag är sådan. Jag är konkret och ärlig. Jag visar när jag mår skit och jag visar när livet leker. Jag förstår att människor kan haka upp sig på det, men jag kan inte ändra på hela min personlighet för att det ska passa några enstaka personer i min omgivning som jag ändå inte är så lika när det kommer till kritan och som inte har så stor inverkan i mitt liv. 


Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med detta men jag tror det ändå är en stor glädje över att det finns människor som vill följa min inte så spikraka väg i livet. Kanske finns det någon där ute som jag kan beröra med mina ord och om ett enda ord som jag skriver kan betyda något för någon så är det värt varenda ord jag skriver.

Jag kommer aldrig att bli en dagbloggare, och det vill jag inte längre. Jag vill lägga ner min själ i det jag skriver och jag hoppas att ni känner det.

Ta hand om er<3