Har tänkt på detta en tid nu och känner att jag måste försöka printa ner det på ett bra sätt.

Min blogg är som ett forum för mig där jag får göra det jag älskar;sätta ord på känslor och skriva ned det. Jag har total frihet att skriva om allt som händer i mitt liv. Och ni har chansen att läsa om det.
En annan viktig sak är att jag kan se tillbaka i arkivet och minnas. Se vad jag gjorde vid den här tidpunkten för ett år sedan och hur jag kände inför livet då. Det är också en chans för mig att se hur jag har utvecklats under åren och på vilka plan i livet jag behöver utvecklas. Och ju mer jag skriver desto bättre blir jag på att sätta ord på känslor vilket jag tror att jag kommer att ha användning för senare i livet.

För att jag ska få ut något av min blogg måste jag vara brutalt ärlig mot mig själv. Självklart är jag mycket noga i urvalet om vad jag skriver om men jag vill minnas och för att göra det måste alla bitar i mitt liv finnas med. För att pusslet ska kunna byggas ihop och bli helt måste varenda bit finnas med.
Och det innefattar även det som är skit,rent ut.

Jag lever det liv jag lever och jag stöter på motgångar. Jag blir sårad och sviken. Så ser livet ut. För alla.

Och för att jag ska minnas allt behöver även detta finnas med.

Jag har aldrig för avsikt att såra någon. Jag hänger aldrig ut någon eller publicerar ett namn bara för att jag är förbannad. Även när jag är på botten så tänker jag mycket noga igenom vad jag skriver. För det sista jag vill är att såra någon.

Men självklart skriver jag om dessa händelser också,dock på ett annat sätt. Jag försöker att beskriva mina känslor snarare än att skriva om själva händelseförloppet.



Så ja,hur säger man på ett fint sätt att någon inte ska ta åt sig?
Svaret är att det går inte. Jag kan inte styra över hur andra människor tolkar mina texter eller känner inför dem. Men saken är den att jag ahar aldrig för avsikt att såra någon eller skada någon. Och det hoppas jag verkligen att ni litar på.
För jag vill att ni ska läsa min blogg och jag vill att ni ska njuta av det. Inte känna en stor klump i magen. 



Och är det något som är oklart eller något ni undrar över i mina texter så är jag aldrig längre än en kommentar bort:)

 

Visst är det svårt ibland att sätta ord på känslor?

Just nu vet jag inte vad jag känner. Jag vet inte om jag är lycklig eller om jag bara vill bryta ihop.

Har varit så otroligt lycklig den senaste veckan. En oändlig lycka och det känns som om ingen ska kunna spricka hål på min bubbla. Ingen ska få förstöra min lycka.

Men inatt vet jag inte vad som hände. Hela kroppen var som en betongklump och jag ville gråta men det gick inte samtidigt som det kändes som om jag verkligen blommat upp och efter 17 år vet jag verkligen vem jag är.

Kanske är det här det som kallas självinsikt och att få en helhetssyn på livet. Att vid 17 års ålder veta precis hur man fungerar i alla olika situationer och vad man vill åsdakomma i livet är stort. Enormt stort. En otrolig gåva från Gud.

Äntligen vet jag vem jag är. Jag vet att de människor tycker om mig för den jag är och inte för något jag försöker vara. Jag duger som jag är och jag behöver inte tvivla på vilka som finns där. Jag vet så väl vilka jag kan lita på och vilka jag inte vill anförtro mig åt. Även om jag har förlorat någon så är det inget att sörja för jag har så många andra. Så många fina människor. 



Idag är första gången på 11 år som jag inte har söndagsångest. Jag längtar till morgondagen när jag får sitta i mitt klassrum och heja på alla som kommer på morgon. Sitta mellan två av de finaste personer jag har träffat. Prata om allt mellan himmel och jord på lunchen och ibland skratta hysteriskt åt något som egentligen inte är roligt. Men att också kunna prata om svåra saker. Saker som har omvänt ens liv och skakat om rejält. Att ta lärdom från andras liv. Att inse hur bra man har det men också vad man vill uppnå. Att få växa och låta utvecklas.

Jag hade aldrig trott att jag skulle möta människor som jag kan berätta allt för. Man behöver inte spela en roll för att passa in. I OP1C är alla accepterade,homosexuell som kristen. Vi är den perfekt mixen av människor och jag kan inte utrycka med ord hur tacksam jag är. Bara Gud vet. Bara Gud... 


Bildkälla

Tack alla fina för alla gratulationer jag har fått idag!:) Tänk vad många fina människor jag har runt mig.

Att älska någon är verkligen inte en dans på rosor. Det handlar om att ge och att ta. Släppa på sin stolthet,våga ge sig och att våga vara sårbar.

Tyvärr får man ibland lära sig detta den hårda vägen...

För några veckor sedan dunsade denna ner i postlådan;en katalog från Cultural Care Au Pair.
För ungefär ett år sedan fick jag en stor längtan att efter studenten åka som Aupair till England. Satt hela förra sommaren och läste olika bloggar skrivna av aupairer mitt i sina äventyr. Längtan växte sig stor och jag blev ganska förvånad själv att jag kände på det viset eftersom jag aldrig har varit den som har gillat att vara hemifrån och att vara hemifrån i ett år är en lång tid!

Sedan började jag på gymnasiet och hade en ganska tuff period hela hösten och en bit in på vårterminen.
Men av någon anledningen började jag läsa en tjejs blogg och hon var just aupair. Och då kom längtan tillbaka och jag känner en ännu större längtan än förra gången,men denna gången vill jag åka till USA.


Jag tror att jag skulle växa otroligt mycket av att åka iväg helt själv och vara tvungen att klara mig helt själv. jag är självständig redan nu men detta skulle vara att ta det till en helt ny nivå.
En annan stor anledning är att jag alltid har kännt en stor dragning till USA men aldrig har förstått varför. Att få uppleva den amerikanska kulturen som en riktig amerikan och att få fira Thanksgiving,Halloween och jul på amerikanskt vis. Att man lär sig engelska är inte fel det heller! 



Men självklart finns det saker som får en att tvivla. Att man bor på sin arbetsplats är väldigt speciellt och det måste vara svårt att få vara ensam utan att åka iväg någonstans.
Och de dagar man känner att man bara vill gråta men inte har sin familj där som stöttar är också ett orosmoment.



Är så otroligt mycket jag vill skriva men det är svårt att sätta allt på print. Risken är stor att det bara blir en massa babbel i en konstig ordning. (Kanske redan är det?;)
Men det jag vill få fram är att detta är en av mina framtidsdrömmar och jag hoppas verkligen att jag känner lika om både ett och två år. 

Hur ser dina drömmar ut? 

Hejhå!

Är det inte underbart att man är ledig i hela fyra dagar? Att kunna sova hur länge man vill och spendera dagen med att inte göra något vettigt över huvud taget.

Men idag har jag faktiskt gjort något vettigt förutom att sitta vid datorn och kollat på TV:n. Var nämligen ute och övningskörde med mamma. Vi var på ica och handlade och jag körde hela vägen hem! Har aldrig gjort det förut och det var lite läskigt att börja backa på icaparkeringen. Och sen lyckades jag och mamma virra bort oss lite. Haha,hur lyckas man med det när ens hemort är lika stor som en skokartong?

Jaja,det gick mycket bra iallafall när vi kom rätt =)


Igår var det kors i taket! Jag,Beatrice,handlade något till mig själv för första gången på mycket länge och här kommer bildbeviset










Ha en fin ledighet!  
 

Detta inlägg skulle ha publicerats för ca fyra dagar sedan men det blev lite strul. men nu får ni chansen att läsa det:)


Lite mörbultad är jag efter gårdagen i Hemlingby. Stel i kroppen,men framför allt i psyket.

Dagen började fint med bra väder och en genomgång inför orienteringen. Tror alla blev smått chockade och väldigt nervösa när vi fick beskedet om att vi skulle orientera själv. Sagt och gjort,vi blev ivägskickade i etapper mot olika kontroller och det gick faktiskt riktigt bra. Alla kom tillbaka;) helskinnade. jag kom tillbaka som fjärde person och jag och frida fick vår packning (ganska tungt kan jag meddela) och gav oss ut på nästa bana med uppdraget att hitta alla kontroller. Vi pratade så mycket att vi fick gå tillbaka en bit för vi glömde bort att kolla efter kontrollen. Ja,så kan det gå om man kacklar som höns. Till slut kom vi fram till grillplatsen där hela klassen samlades och åt hamburgare och kokade vatten på spritkök. 
När vi var klara fick jag och Frida frågan om vi vill försöka oss på MVG-banan,och efter en stund av betänkligheter bestämde vi oss att testa. Vi gick tillbaka till sårcentralen med packningen och sedan gav vi oss ut i spåren. 
När vi kommer och går efter en skogsväg skriker plötsligt Frida till,jag kollar snabbt till vänster. Där ser jag en svart orm. Vi springer åt varsitt håll och jag bara skriker. Tillslut stannar och lugnar ned mig och börjar ropa på Frida. Jag är ganska omtumlad men vi vill bara därifrån så vi fortsätter ut från skogen till elljusspåret mot nästa kontroll. Vi var ganska chockad men vi hade läget under kontroll. Trodde vi...

När vi bara hade gått i någon minut hör jag något som rasslar till och en meter från mig ringlar sig en orm och fräser.

De som känner mig vet att jag har ormfobi. En extrem ormfobi. Jag kan inte se en orm i en tidning och när jag visste att jag var i samma rum som en uppstoppad orm på biologin bröt jag ihop och började gråta. 

Under mina snart 17 åriga liv har jag bara sett en levande orm, och det var förra sommaren. Jag flydde även då men av någon anledningen blev jag inte så rädd. Jag ville inte gå i närheten av platsen men jag var inte så rädd efteråt.

Men den här gången blev jag jätterädd och jag mår otroligt dåligt. Hade vi inte sett den andra hade jag nog varit okej men nu mår jag inte alls bra. Filmen spelas upp i huvudet och jag vågar knappt ha fötterna på golvet,är rädd att gå på toa för jag inbillar mig att de finns i toan och jag kommer inte i från tankarna.


För någon som inte har någon fobi låter säkert detta bara skrattretande. Men för mig med ormfobi är detta bland det värsta som kunde hända. 
Jag sitter här med tårar i ögonen när jag tänker på hela händelsen. När vi springer i vild förtvivlan. Hur jag plötsligt säger till Frida att det är lugnt nu. Hur vi stannar och min chock kommer. Hur jag stod där mitt i Hemlingbyspåret och grät och grät och grät. Hur vi var tvungna att gå hela spåret tillbaka. Hur vi var tvungna att avbryta chansen till MVG i oritering. Hur jag kände mig som tre år och ville att trygga pappa skulle komma och rädda mig.

Att se två levande ormar på fem minuter är mer än jag kunde ta och jag är fortfarande i chock. Har kännt mig avtrubbad hela dagen och är ständigt rädd, helt onödigt för jag är i mitt hus i säkerhet med trygga mamma och pappa. Men ändå..