Detta inlägg skulle ha publicerats för ca fyra dagar sedan men det blev lite strul. men nu får ni chansen att läsa det:)


Lite mörbultad är jag efter gårdagen i Hemlingby. Stel i kroppen,men framför allt i psyket.

Dagen började fint med bra väder och en genomgång inför orienteringen. Tror alla blev smått chockade och väldigt nervösa när vi fick beskedet om att vi skulle orientera själv. Sagt och gjort,vi blev ivägskickade i etapper mot olika kontroller och det gick faktiskt riktigt bra. Alla kom tillbaka;) helskinnade. jag kom tillbaka som fjärde person och jag och frida fick vår packning (ganska tungt kan jag meddela) och gav oss ut på nästa bana med uppdraget att hitta alla kontroller. Vi pratade så mycket att vi fick gå tillbaka en bit för vi glömde bort att kolla efter kontrollen. Ja,så kan det gå om man kacklar som höns. Till slut kom vi fram till grillplatsen där hela klassen samlades och åt hamburgare och kokade vatten på spritkök. 
När vi var klara fick jag och Frida frågan om vi vill försöka oss på MVG-banan,och efter en stund av betänkligheter bestämde vi oss att testa. Vi gick tillbaka till sårcentralen med packningen och sedan gav vi oss ut i spåren. 
När vi kommer och går efter en skogsväg skriker plötsligt Frida till,jag kollar snabbt till vänster. Där ser jag en svart orm. Vi springer åt varsitt håll och jag bara skriker. Tillslut stannar och lugnar ned mig och börjar ropa på Frida. Jag är ganska omtumlad men vi vill bara därifrån så vi fortsätter ut från skogen till elljusspåret mot nästa kontroll. Vi var ganska chockad men vi hade läget under kontroll. Trodde vi...

När vi bara hade gått i någon minut hör jag något som rasslar till och en meter från mig ringlar sig en orm och fräser.

De som känner mig vet att jag har ormfobi. En extrem ormfobi. Jag kan inte se en orm i en tidning och när jag visste att jag var i samma rum som en uppstoppad orm på biologin bröt jag ihop och började gråta. 

Under mina snart 17 åriga liv har jag bara sett en levande orm, och det var förra sommaren. Jag flydde även då men av någon anledningen blev jag inte så rädd. Jag ville inte gå i närheten av platsen men jag var inte så rädd efteråt.

Men den här gången blev jag jätterädd och jag mår otroligt dåligt. Hade vi inte sett den andra hade jag nog varit okej men nu mår jag inte alls bra. Filmen spelas upp i huvudet och jag vågar knappt ha fötterna på golvet,är rädd att gå på toa för jag inbillar mig att de finns i toan och jag kommer inte i från tankarna.


För någon som inte har någon fobi låter säkert detta bara skrattretande. Men för mig med ormfobi är detta bland det värsta som kunde hända. 
Jag sitter här med tårar i ögonen när jag tänker på hela händelsen. När vi springer i vild förtvivlan. Hur jag plötsligt säger till Frida att det är lugnt nu. Hur vi stannar och min chock kommer. Hur jag stod där mitt i Hemlingbyspåret och grät och grät och grät. Hur vi var tvungna att gå hela spåret tillbaka. Hur vi var tvungna att avbryta chansen till MVG i oritering. Hur jag kände mig som tre år och ville att trygga pappa skulle komma och rädda mig.

Att se två levande ormar på fem minuter är mer än jag kunde ta och jag är fortfarande i chock. Har kännt mig avtrubbad hela dagen och är ständigt rädd, helt onödigt för jag är i mitt hus i säkerhet med trygga mamma och pappa. Men ändå..