Bara Gud vet
Visst är det svårt ibland att sätta ord på känslor?
Just nu vet jag inte vad jag känner. Jag vet inte om jag är lycklig eller om jag bara vill bryta ihop.
Har varit så otroligt lycklig den senaste veckan. En oändlig lycka och det känns som om ingen ska kunna spricka hål på min bubbla. Ingen ska få förstöra min lycka.
Men inatt vet jag inte vad som hände. Hela kroppen var som en betongklump och jag ville gråta men det gick inte samtidigt som det kändes som om jag verkligen blommat upp och efter 17 år vet jag verkligen vem jag är.
Kanske är det här det som kallas självinsikt och att få en helhetssyn på livet. Att vid 17 års ålder veta precis hur man fungerar i alla olika situationer och vad man vill åsdakomma i livet är stort. Enormt stort. En otrolig gåva från Gud.
Äntligen vet jag vem jag är. Jag vet att de människor tycker om mig för den jag är och inte för något jag försöker vara. Jag duger som jag är och jag behöver inte tvivla på vilka som finns där. Jag vet så väl vilka jag kan lita på och vilka jag inte vill anförtro mig åt. Även om jag har förlorat någon så är det inget att sörja för jag har så många andra. Så många fina människor.
Idag är första gången på 11 år som jag inte har söndagsångest. Jag längtar till morgondagen när jag får sitta i mitt klassrum och heja på alla som kommer på morgon. Sitta mellan två av de finaste personer jag har träffat. Prata om allt mellan himmel och jord på lunchen och ibland skratta hysteriskt åt något som egentligen inte är roligt. Men att också kunna prata om svåra saker. Saker som har omvänt ens liv och skakat om rejält. Att ta lärdom från andras liv. Att inse hur bra man har det men också vad man vill uppnå. Att få växa och låta utvecklas.
Jag hade aldrig trott att jag skulle möta människor som jag kan berätta allt för. Man behöver inte spela en roll för att passa in. I OP1C är alla accepterade,homosexuell som kristen. Vi är den perfekt mixen av människor och jag kan inte utrycka med ord hur tacksam jag är. Bara Gud vet. Bara Gud...
Bildkälla
Just nu vet jag inte vad jag känner. Jag vet inte om jag är lycklig eller om jag bara vill bryta ihop.
Har varit så otroligt lycklig den senaste veckan. En oändlig lycka och det känns som om ingen ska kunna spricka hål på min bubbla. Ingen ska få förstöra min lycka.
Men inatt vet jag inte vad som hände. Hela kroppen var som en betongklump och jag ville gråta men det gick inte samtidigt som det kändes som om jag verkligen blommat upp och efter 17 år vet jag verkligen vem jag är.
Kanske är det här det som kallas självinsikt och att få en helhetssyn på livet. Att vid 17 års ålder veta precis hur man fungerar i alla olika situationer och vad man vill åsdakomma i livet är stort. Enormt stort. En otrolig gåva från Gud.
Äntligen vet jag vem jag är. Jag vet att de människor tycker om mig för den jag är och inte för något jag försöker vara. Jag duger som jag är och jag behöver inte tvivla på vilka som finns där. Jag vet så väl vilka jag kan lita på och vilka jag inte vill anförtro mig åt. Även om jag har förlorat någon så är det inget att sörja för jag har så många andra. Så många fina människor.
Idag är första gången på 11 år som jag inte har söndagsångest. Jag längtar till morgondagen när jag får sitta i mitt klassrum och heja på alla som kommer på morgon. Sitta mellan två av de finaste personer jag har träffat. Prata om allt mellan himmel och jord på lunchen och ibland skratta hysteriskt åt något som egentligen inte är roligt. Men att också kunna prata om svåra saker. Saker som har omvänt ens liv och skakat om rejält. Att ta lärdom från andras liv. Att inse hur bra man har det men också vad man vill uppnå. Att få växa och låta utvecklas.
Jag hade aldrig trott att jag skulle möta människor som jag kan berätta allt för. Man behöver inte spela en roll för att passa in. I OP1C är alla accepterade,homosexuell som kristen. Vi är den perfekt mixen av människor och jag kan inte utrycka med ord hur tacksam jag är. Bara Gud vet. Bara Gud...
Bildkälla
