Förut skrev jag ett inlägg om varför man har en blogg. Det inlägget hittar ni här om ni är intresserad av att läsa det. Jag vet inte riktigt vad jag kom fram till då men tror det var nått i stil med hur mycket man kan publicera utan att ångra det. Och jag har själv kommit fram till att jag inte vill hänga ut folk i min blogg för jag vill inte skriva nått jag ångrar.
Men för mig handlar det inte bara om att inte skriva ut namn på någon jag ogillar eller liknande. Nej,för mig handlar detta även om att jag vill absolut inte visa mig svag på min blogg. PÅ MIN ALLDELES EGNA BLOGG. Ja,jag vet ärligt talat inte varför för annars har jag inga problem med att gråta inför andra. Jag kan göra det nästa när som helst och inför vem som helst. Men just när det kommer till bloggen så blir det SÅ känsligt och jag vet inte varför...

Den senaste tiden har jag kommit en bit med att lista ut vem jag egentligen är och vem jag inte är. Och det har inte varit en lätt väg. Nej,det har kommit hinder på den hela tiden och det har sårat mig. Jag har alltid trott att jag har stått upp för min sak och det gör jag fortfarande men jag är för snäll och låter andra såra mig på kuppen. Jag har också upptäckt att jag måste ta itu med saker jag mår dåligt av,och det är både på gott och ont.

Men nu har jag kommit till en punkt när jag känner mig less på det här. Jag är trött på att känna mig överkörd och jag tänker inte ursäkta mig för något som inte är mitt fel. Jag har rätt till mina känslor och just nu är otroligt sårad. Jag är ledsen för så mycket och mamma är inte här just nu och kan torka bort tårarna som rinner nedför min kind. För min fina mamma verkar vara den enda person som förstår mig på djupet.

Så nu står jag här blottad...
Det känns som om jag står på ett torg utan kläder och är till för allmän beskådning. Men det känns också bra för jag är inte mer än människa och jag är definitivt inte gjord av stål.