Som ni säkerligen har sett så har bloggen förändrats lite. Jag är fortfarande inte riktigt nöjd men jag får "blogga" in mig ett tag. Men lite annorlunda har den blivit.

Ja,nu är det dagen före gymnasie och ett helt sommarlov har gått. Just nu har jag nog inte fattat riktigt att jag ska börja imorgon för jag är inte nervös än,men det hinner nog komma. Jag känner mig faktiskt riktigt oplanerad inför imorgon. Jag har ingen aning vilka kläder jag ska ha,och det är konstigt för att vara jag. I tidningen stod det att det skulle bli molnigt. Hmm,jag får fundera lite.  (Vadå i-landsproblem?)

Gahh,nu fick jag total skrivkoma!

Men under tiden jag försöker hitta på något seriöst att skriva om så kan jag berätta att när jag och mamma var på väg i till stan i Torsdags så mötte vi Antikrundan-lastbilarna på riks80. Det var väl intressant?
Eller ännu bättre. I fredagskväll när jag var ute och övningskörde i skogen så ser jag ett stort älghuvud dyker upp mellan två träd. Jag stannar bilen och börjar förklara för mamma och pappa var den står,men när de inte ser den blir jag ännu mer frustrerad och nästan sitter och skriker i bilen:"Men ser ni inte,där på vägen till höger mellan två träd". Japp,det är ju säkert jättelätt att se älgen eftersom hela skogen består av träd. Clever,Beatrice!

Ja, nu har ni fått smakprov på mitt iq.

Nått lite mer seriöst är att jag har fått lånat Mias Hemlighet och Emma,Mias dotter av Johanna som ljudcd. Så nu vet jag vad jag ska göra på mornarna på bussen.
Dock verkar min vanliga otur aldrig svika mig. Jag laddade in första boken på datorn och det tog ett tag (6 stycken cd) plus att datorn lät som ett helt rymdskepp. Men iallafall så skulle jag ladda in dessa på min annars så fina MP3 (japp,den är rosa) men eftersom jag är totalt oteknisk och jag aldrig riktigt har lärt mig hur man gör så blev jag väldigt arg och frustrerad. Men allt löste sig tillslut. Trodde jag. Till den andra cdboken var det med en skiva som var speciell till mp3. Men såklart så blev det nått fel och det fungerade inte så jag gav upp helt enkelt. det får bli ett senare problem.

Ha det bra=)

Förut skrev jag ett inlägg om varför man har en blogg. Det inlägget hittar ni här om ni är intresserad av att läsa det. Jag vet inte riktigt vad jag kom fram till då men tror det var nått i stil med hur mycket man kan publicera utan att ångra det. Och jag har själv kommit fram till att jag inte vill hänga ut folk i min blogg för jag vill inte skriva nått jag ångrar.
Men för mig handlar det inte bara om att inte skriva ut namn på någon jag ogillar eller liknande. Nej,för mig handlar detta även om att jag vill absolut inte visa mig svag på min blogg. PÅ MIN ALLDELES EGNA BLOGG. Ja,jag vet ärligt talat inte varför för annars har jag inga problem med att gråta inför andra. Jag kan göra det nästa när som helst och inför vem som helst. Men just när det kommer till bloggen så blir det SÅ känsligt och jag vet inte varför...

Den senaste tiden har jag kommit en bit med att lista ut vem jag egentligen är och vem jag inte är. Och det har inte varit en lätt väg. Nej,det har kommit hinder på den hela tiden och det har sårat mig. Jag har alltid trott att jag har stått upp för min sak och det gör jag fortfarande men jag är för snäll och låter andra såra mig på kuppen. Jag har också upptäckt att jag måste ta itu med saker jag mår dåligt av,och det är både på gott och ont.

Men nu har jag kommit till en punkt när jag känner mig less på det här. Jag är trött på att känna mig överkörd och jag tänker inte ursäkta mig för något som inte är mitt fel. Jag har rätt till mina känslor och just nu är otroligt sårad. Jag är ledsen för så mycket och mamma är inte här just nu och kan torka bort tårarna som rinner nedför min kind. För min fina mamma verkar vara den enda person som förstår mig på djupet.

Så nu står jag här blottad...
Det känns som om jag står på ett torg utan kläder och är till för allmän beskådning. Men det känns också bra för jag är inte mer än människa och jag är definitivt inte gjord av stål.

Efter att ha spenderat dagen med Linnéa så kom jag hem och satt mig med mamma och pappa som kollade på en dokumentär om en kvinna som hade haft stroke. Jaja,tänker ni det är många som får stroke och det är ju tråkigt. Men hur unikt är det...

...det är unikt för denna kvinna var 32 år när hon fick sin stroke. Japp,ni läste rätt. 32 ÅR!
Vid 32 års ålder känns det som om livet bara har startat. Man är närmare 30 än 40 och man tror ju att det bara är "gamlingar" som drabbas av sjukdomen.

Men så är inte fallet och jag är otroligt tacksam för att jag inte vet vad som händer senare i livet. Varje dag är en gåva så vårda den väl.