Såhär nyss hemkommen från Rättvik är det väldigt många tankar och funderingar som rusar runt i hjärnan. En känsla i kroppen av hopplöshet samtidigt som jag känner en stor glädje.
Det har varit en bra vecka på Stiftsgården. Säger jag något annat så ljuger jag. Men det är också mycket som har hänt, både fysiskt och psykiskt. Att vara dygnet runt i en miljö som är så Gudsfylld och helig är en gåva och något som inte går omärkt förbi. Att få små Gudsdoser hela tiden utan att man egentligen tänker på det och att gå till kapellet tre gånger om dagen skulle kunna bli en chock. Men det blir det inte. Man skapar sig en vardag där väldigt fort, alldeles för fort. Efter två dagar är allt så naturligt och man bär på en känsla att man har varit där hela sitt liv och att det är ens tillvaro. Men min tillvaro ser inte ut så. Jag vaknar inte upp på morgonen med utsikt över siljan och får starta dagen med ett besök i kapellet. Jag sjunger inte bordsbön. Jag undervisar inte ungdomar i en lektionssal där man ser Siljan och berg när man tittar ut genom fönstren. Jag avslutar inte mina kvällar i kapellet med kvällsandakt och kvällsfika i en stor gemenskap.

Under en del av lägret kände jag hemlängtan. Inte lika stark som förra året, men ändå en hemlängtan. Under de förhållanden man lever där blir det lätt att man utvecklar andra sidor hos sig själv. Det är tufft att leva med en bunt människor dygnet runt. Den enda plats man är ensam på är på toaletten. För mig som har ett ganska stort ensambehov är detta en upplevelse i sig. Men jag fixade det. 
Sen kom fredagen och vi var på väg hem. Men jag hade ingen känsla av välbehag längre. Jag ville inte åka hem. Samtidigt som jag egentligen ville. Det kom så fort och det var som om varken kroppp eller hjärna hann med. Plötsligt stod vi i en kramring med Stora Skevi och sa hej då till de ledare och konfimander vi sett under veckan. De ledare som vi planerade morgonbus med och de konfimander som vi sprang in och väckte kl sex en morgon och tvingade ut dem på morgongympa på fotbollsplanen. 
Det är nog få av dem vi kommer att se igen...

Att sedan komma hem till ett hus och en tillvaro som inte ändrats är en otroligt konstig känsla. Som min syster sa; Det är konstigt att komma hem och se att inget har ändrats när man har ändrats så mycket själv. Och det beskriver min känsla exakt.
Samtidigt var det skönt att komma hem, få sova i sin egen säng, prata om vissa saker med mamma, tillåta sig själv att vila och att ta det lugnt. 

Men det svåra ligger i att jag är sprängfylld med tankar och intryck och jag kan inte berätta det för mamma. Eller visst kan jag berätta det för henne, men hon förstår inte till hundra procent. Det är få människor som skulle förstå.


Att vara påfylld till tusen samtidigt som man känner en stor tomhet är svårt att brottas med. Att vilja skratta av glädje samtidigt som jag vill gråta floder. Jag vill ha en fot i Siljan där mina salta tårar kan falla samtidigt som jag vill sitta vid matbordet hemma och skratta. 

Vissa ögonblick är just ögonblick. De kommer aldrig igen. Jag kommer aldrig sitta på loftgången på Röda lägergården invirade i ett täcke klockan två på natten igen och prata om allt möjligt under en himmel som bara kan vara Guds verk. Jag kommer aldrig igen busa med ungdomarna och tvinga ut dem på morgongympa. Jag kommer aldrig igen vakna i ren hysterik och vråla av rädsla när våra konfakillar busade med oss. Jag kommer inte sitta igen på en bänk vid Siljan och gråta för att livet är svårt samtidigt som det är underbart. Jag kommer aldrig igen ta en promenad mitt i natten på kyrkogården i Rättvik med Louise.
Vissa stunder är ögonblicksbilder. Men i hjärtat är de inlindade i finaste siden som skydd för att aldrig glömma dem. Att kunna plocka fram dem senare i livet, titta på dem, minnas, och se att det var en lycklig tid. Men också ett avslutat kapitel. För det är det. Det tar bara lite tid att förstå.