Snart har sju veckor passerat förbi. Fyra av dem innebar jobb.

Jag tror varje männsika har en slags vysyn där man föreställer sig hur saker och ting ska bli och utspelas. Jag borde ha lärt mig av tidigare erfarenheter att långt i från allting blir som man har föreställt sig. För min del som har en tro tror jag att när det inte blir som man har tänkt sig är det Gud som vill att man ska lära sig något och kunna växa av det. Andra kanske ser det som ödet eller slumpen.

Jag hade föreställt mig att mina sex lediga veckor skulle innehålla långa dagar med bad och sol, sena nätter med nattdopp, utflykter, massa människor. 

Men Gud ville något annat med mig...

Istället har lovet hittills inneburit mycket smärta, på många vis. Att vara med sig själv, bara sig själv, är smärtsamt på många sätt. Det är läskigt att bara vara. Det är läskigt att lyssna på alla sina tankar och det är läskigt att konfrontera sig själv. 
Att bara umgås med sig själv är som att vara på avvänjningsklinik från omvärlden. 
Jag är nog en sökare. Söker ständigt nya mål. Utan mål kommer jag inte framåt. Vill veta mer och ha fler svar. Det enda jag kan nöja mig med är Gud. Jag söker inte längre livets mening. Gud är Gud och min tro är min tro. 

Min, vad ska man kalla det?...framfusighet?, i livet gör att jag nästa aldrig stannar upp och bara är. Det finns inte tid och sanningen är nog att det är för svårt. Det gör för ont att tänka på alla händelser som sätter spår i hjärtat. Om jag inte tänker på det finns det inte. 
Men sanningen i det är att jag bara springer från lavinen. Jag springer nedför berget med lavinen efter mig men till slut kommer man till bergets fot och man drunknar i lavinen. Man drunknar i sina tankar och sår. 

Jag tror att Gud tycker att det är dags att jag tar tag i mina sår. Åter slita upp de och låta de öppet blöda. Vissa dagar har det varit som om någon har strött salt i dem och vissa dagar har de baddats av en varsam hand. Kanske är detta det enda sättet att kunna hela dem. Sakta, sakta låta de hela och till slut lämna dem.     


Det är i dessa situationer jag inser hur sårbar jag är och hur sårbart livet är. Även om jag vet att efter detta liv på jorden kommer jag till något mycket bättre så är det ändå nu jag lever och att jag vill leva. Jag vill uppleva mer och det finns mycket mer att se.
Gud tar hem mig när det är dags och då står jag där redo.



För en vecka sedan hade jag sagt att detta var bland de sämsta sommarloven. Men när linsen inte längre är grumlig och jag ser klart säger jag att detta är en av de bästa. Mitt sista och en av de bästa. 
L sa till mig en dag att nu är vi nästan vuxna. Och det är väldigt sant. Snart finns det inte längre utrymme för att springa från sina problem. Man måste stanna och ta tag i dem. Man kan inte springa utan mål och mening och tro att allt ska ordna sig. För det gör det inte. Det går inte att springa från sina problem. De är precis bakom dig.