Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva,men jag ville bara säga att jag lever. Som ett livstecken typ. Ja,eller vad man nu ska säga.

Vilket virrvarr av känslor jag har i kroppen. Känner mig besviken,fundersam,ledsen.... Alla känslor bara vräker fram och jag vill vara fem år igen och sitta i en trygg famn och bli tröstad. Slippa fundera på vilka som är mina riktiga vänner och hur jag ska agera. Slippa ifrån allt som värker och trycker i bröstet. Fast jag antar att jag finns här av en andledning. Men när kommer min tid?