Ja,nu har det varit ganska dött här igen på bloggen.

Sanningen är den att den senaste månaden har jag inte alls mått bra och då blir allt annat lidande. 
Att börja skolan och få in nya vardagsrutiner är härligt men starten har varit otroligt kämpig. Jag har insett att varje ny start är för mig en plåga. Det blev helt enkelt för övermäktigt att börja i en ny klass och försöka hitta sin roll i en ny grupp. 

Mycket hinner hända på tio veckor. Det verkar som om alla har förändrats på ett eller annat sätt. Tyvärr har några förändrats allt för mycket för att jag ska kunna fortsätta umgås med dem och jag har vet att det bästa för mig är att omge mig med de som jag känner en samhörighet med och att jag trivs i deras sällskap. 

Och jag tror inte att jag är ensam om denna tuffa start. Några av mina närmsta har inte heller mått så super.
Men mitt i all denna kaos där jag slets mellan att stanna kvar på omvårdnad eller börja plugga hemma på distansgymnasiet så kände jag ändå en sådan stor tacksamhet. Tacksamhet över att jag har min familj och tre otroligt nära vänner som var villiga att bära mina bördor. Och jag bar deras bördor. Sådan otroligt stor tacksamhet över att jag har funnit tron och Gud. Vad vore jag utan Honom? 

Att leva med Gud är att ständigt ha en vän bredvid sig. Någon som alltid lyssnar. Någon som alltid förlåter. Någon som älskar dig oavsett vad som händer. 


"Det som inte dödar dig stärker dig" Och lite så är det. Jag ser alla dessa perioder som en läroperiod. Ska jag jobba med människor varje dag som är i nöd måste jag ha en förståelse och kunna bemöta dem. Jag kommer träffa på så många olika människor med lika många olika livsöden. 

Jag lever för mina drömmar om USA och en sjuksköterskeutbildning. 
Jag lever för min familj och mina vänner.
Jag lever för Gud.